emmajaevel

Jag klarar inte av vardagen, ialla fall inte då det kommer på tal om skolan - med alla uppgifter man har att göra. Ligger efter något enormt och lär inte ha fått något poäng alls på denna termin... Då jag vet att jag har alla terminens läxor framför mig så känner jag mig ännu mindre motivierad - det kommer inte att fungera...

Att det kan vara så svårt att ta sig i kragen och få saker gjorda? Antagligen så är det ju det, eller så är jag bara en idiot(?). Folk tror nog bara att jag är jävligt lat, men jag orkar inte, jag vet inte varför jag är som jag är - jag hade mer än gärna varit en annan människa, en som klarade av att ta sig upp i tid och gå till skolan varje dag, göra uppgifter och känna att "jag kan klara av det här". Jag ser inget mål i det jag gör. Jag har inget mål i livet, mer än att jag vet att jag vill flytta ihop med Christofer och vara en bra individ - som kan klara av vardagen, ha ett skapligt jobb och ha en bra ekonomi. Men hur fan ska jag komma mig dit då jag inte vet vad jag vill jobba med, och ännu mindre kan ta mig dit som jag är nu?

Mina "sömnproblem" då, att jag sover för mycket/för länge, är vaken för länge på nätterna på grund av att jag sitter och är stressad eller vissa gånger helt tom i huvudet gör ju inte vardagen enklare att klara av.

Jag är less på att komma försent. Även fast jag ligger så mycket efter är det så jävla härligt att väl vara på skolan då man väl kommit dit, ja, ibland allså, för då känns det bra, då känns det som om jag är duktig - dock är jag ju inte det då jag ändå inte gör något... Vissa gånger innebär det även ångest att vara där, för jag vill inte höra om hur dåligt det går för mig...

Vissa dagar kan det hända att jag har tagit mig upp i skaplig tid, och tänker att "Jaha, jag missar väl första lektionen då, men jag ska i alla fall gå så jag hinner till den andra"... Och så tänker jag hela tiden, jag lurar liksom mig själv. Även om jag är fullt medveten i bakhuvudet om att jag kommer inte gå till skolan.

Nu har jag inte varit i skolan på hela veckan tror jag, allt är så luddigt i mitt huvud + att jag har huvudvärk för tillfället. Men en dag gick jag till skolan eftersom att det var information om valet inför årskurs 2. Kom dock försent 30 minuter och jag tänkte inte heller att infon skulle vara så kort tid. Kerstin, min lärare var sur för att jag var så sen, och frågade varför, jag svarade att jag hade försovit mig, och hon svarade något i stil med att jag måste skärpa mig för ska jag jobba inom vården så kommer dom inte vilja vänta på mig många dagar.

Vad fan tror folk? Att det är så simpelt? Tror hon att jag är lat?

Jag hade gärna velat fixa allting, men jag känner bara att, nej, jag kan inte. Jag kan helt enkelt inte fixa det. Nu ligger jag så mycket efter dessutom...Varför bara inte ge upp och börja skolan senare igen då jag känner att jag klarar av det? Jo, för skulle jag hoppa av skolan så skulle min mor tvinga mig att börja jobba, hur fan skall jag kunna börja jobba om jag inte ens kan ta mig upp i skaplig tid även om jag redan sovit i 12 timmar? Det går inte att vakna. Det går ibland inte att sova. Min sömn är hopplös. Jag är less på mig själv.

Hur skall jag kunna ändra mig och lära mig att ta tag i saker? Hur fan ska det gå till? Hur ska något kunna bli till det bättre? Jag ser inget hopp.

Jag är en fullkomlig katastrof som lika gärna kan försvinna. Jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte hade haft Christofer, han betyder så jävla mycket för mig och han är nog det enda som känner att det är värt att stanna kvar. Pyr, min iller är även hon mycket värd... Vad förrutom dem har jag att leva för, egentligen?
Jag undrar hur jag hade mått om jag fick träffa Christofer mer, eller bo tillsammans med honom. Jag hade mer än gärna kunnat göra tråkiga saker hemma hos honom som att städa, diska, tvätta och sådan skit, för med honom känns allting bra. I somras gick det även mycket bättre med min sömn och allting annat dessutom... Fan vad bra jag mådde hos honom!
Men då återstår frågan, hade jag klarat av att gå i skolan och känna motivation om jag bodde med honom? Jag vet inte, det kan jag inte svara på i dagsläget, men personligen hade jag tyckt att det skulle vara värt ett försök att få bo med honom och se om jag skulle börja må bättre... Det hade varit så värt om det fanns någon lösning för mig. Men man kan ju drömma i alla fall...

Men vad gör man? Hur klarar folk av att leva i denna värld med alla sjuka krav? Jag kan inte uppnå alla dessa krav i alla fall...
Inte just nu...